Vi på solhem

Tänk så roligt när den egna maken plötsligt blir ens hjälte!

Jag stod på den obemannade macken och skulle tanka vid 20-tiden ikväll. Det gick ju hur bra som helst. Problemet var att jag inte fick ur munstycket ur bilens rör till tanken!

-Inte få panik nu, hm hm, gnola en liten stump, prova igen. Peppande prat till mej själv, "detta klarar du". Provade. Igen. Och igen. Flera gånger. Munstycket satt fast.

 

Gnolade lite mer sammanbitet. Måste ju gå att få ur fanskapet! Lirka, lirka. Vicka, vicka. Lirka OCH vicka.

Frös om fingrarna. Munstycket SATT FAST!!!!

 

Försökte igen. Och IGEN. Kände att jag ville gråta lite. Tänkte att jag får väl ringa Vägassistens...

Ringde till Rolf. Och den ängeln svarar bara: -Jag kommer!

 

Och han kom, lirkade lite, och FICK LOSS SLANGEN FRÅN BILEN!!!! Hurra!!!!

Åh, vad jag var glad!!!!!  / Nick, gift med en hjälte!