Vi har varit i Stockholm, haft en fin och bra helg. Tyvärr vågade jag inte träffa pappa, hade lite ont i halsen och tyckte att det gick åt fel håll i stället för att bli bättre. Vi åkte ändå, hade ju slott och tågbiljetter bokade.

Jag tror inte att två människor kan släpa sig fram långsammare än vad Rolf och jag gör, vi är mästare på "Långsamt Drällande". Vi njöt, gick, åt, gick, fikade och gick igen, i två dagar.

 

På tunnelbanan kom en kille och tiggde pengar, till mat, han sa att han var hemlös. Han var dock uppenbart påverkad, så jag tror inte att pengarna hade gått till mat...

Vid nästa tillfälle spelade en man fiol i en t-banevagn, han spelade så vackert och stilla så det var en njutning att höra. Jag satt beredd med en slant när han gick förbi.

Strax efter det kom ytterligare en man, så artig och försynt, och sa "God morgon, förlåt att jag stör, men jag är hemlös och undrar ödmjukt om någon har en slant att ge så att jag kan få äta frukost. jag äger ingenting, och skulle vara evigt tacksam", ja, ungefär så.

Och ingen "såg" honom! Inte jag heller... Efteråt kändes det hemskt. Tänk om det var SANT: Tänk om han verkligen var hemlös och bad om något att äta.

Och ikväll, på radion, spelade de Metallicas "Nothing else matters", och den låten är för alltid förknippad med en mycket ung vän vi en gång hade. Ibland rymmer kroppen väldigt många och väldigt blandade känslor. / Nick

Detta är ju en lätt och glad blogg, egentligen. Det är nu en vecka sen jag hade tjejkväll, jag har tänkt skriva nåt hela veckan, men hjärtat har varit lite ledset.  Det händer så mycket sorgligt, att det är omöjligt att inte påverkas. Flyktingkatastrofen är bara en sak, här i lilla Arvika händer sånt som inte får hända, nu senast dog en 16-årig kille i en bilolycka, hur kan man inte påverkas?

Tjejen som sitter och tigger utanför Konsum har stor gravidmage, och jag som bestämt mej för att aldrig ge några pengar försökte prata med henne igår, klarade plötsligt inte av hennes hopplösa gestalt, med magen, i regnet. Det gick inte så bra att prata, hon kunde bara spanska. Jag strök henne över armen och gav henne en slant, det är första gången jag har sett henne le. Hur kan man inte påverkas?

 

Men åter till tjejkvällen! Det kom 7 glada kvinnor hit (Rolf var i Norge och spelade), två av dem för första gången.

Kvällen var jättetrevlig, och jag fick så mycket fina blommor, både snittblommor och krukväxter, choklad, flera vinflaskor och en fin ljusstake för värmeljus. Och massor med kramar! Och underbara, fina komplimanger, såna man gömmer i hjärtat, med glädje. En av de finaste löd såhär "Du har en härlig förmåga att skapa värme och god mat. Du har ett stort gott hjärta!" Är så glad, och så tacksam för den kvällen! / Nick (förstås!)

med underrubriken "Genväg äro senväg".

Det ligger allt nåt i dessa gamla ordstäv!

I fredags drog Millan, Alice och jag till Torsby för att gå på marknad. Solen sken, vi körde och körde, Alice sjöng, allt var bra.

Det var kul att strosa runt, köpte inte en enda grej, jo, ett elektriskt ljus, men det köpte jag på hotellet.

När det så var dags att åka hem tyckte jag att det var tråkigt att åka samma väg tillbaka, det är väl ca 8 mil i alla fall. Då dök det plötsligt upp en skylt med "E 16 OSLO" på. Lysande, tänkte jag, åker man mot Oslo blir det ALLTID rätt, vare sig man är i Karlstad eller Stockholm.

Sagt och gjort, jag svängde till höger, vi körde och körde. Och körde. Hm... ny skylt: 7 km till gränsen.

Till gränsen??? Mnja... Och plötsligt var de vita linjerna i vägen utbytta mot Norges gula.

Snabbtänkt som jag är (inte) förstod jag att detta är fel! Man åker inte IN i Norge för att ta sig hem.

 

Du kan fråga här, sa Millan när jag vände utanför en liten lanthandel. Men där gick gränsen, aldrig!

Det vore ju förbaskat tråkigt att åka TILLBAKA till Torsby, och börja om, nej fram för nya idéer.

Gräsmark har man ju hört talas om, det ska visst vara vackert där. Tog av mot Gräsmark, jodå, det var vackert.

Vi körde och körde...

Kom så småningom till Gunnarskog, jaha, kommer man ut HÄR?? Gunnarskog var plötsligt väldigt stort... och långt bort...

Men vi kom hem, efter bara en enda extra timmes körning.

Och den som aldrig kör fel får ju heller aldrig se nåt nytt! / Nick

 

 

Jag hade lite svårt att sova, klockan var över två,  hade hittat en gammal bok av Cecilia "Ensamma mamman" Torudd. Boken heter "Livet är ett helvete" och den är så dråplig så jag låg och fnittrade så ljudlöst jag kunde, sängen skakade, och till slut vaknade ju Rolf. Han sträckte ut armen och klappade lite på mej och frågade

-Varför sover du inte, kärring?

-För att jag LÄSER!!! pep jag och tyckte att denna min kommentar var så fyndig, så rolig och så träffsäker att jag totalt bröt ihop i ett HYSTERISKT fnitteranfall. Skrattade så tårarna rann, äntligen fick jag skratta högt åt Cecilias berättelser när hon och kompisen Brasan åkte fast i tullen, för att Brasan  lagat fodret i en handväska och av MISSTAG råkat sy in en snusdosa, eller som när Cecilia vakande en natt i huset på Gotland av att det pep, mer och mer ihärdigt. Maken var borta, det var kolmörkt, och i nattlinne och barfota gick hon ut för att hämta metallstegen, då brandvarnaren -det var den som pep- satt 4 m upp i taket. När hon lyfter stegen, i kolmörker och regn (och barfota) kommer hon åt det strömförande fårstängslet. Rasande får hon in stegen och ser att hon har fårbajs mellan tårna, ja ni förstår.

 

Som väl är är käre maken rätt luttrad vid detta laget, så han försökte somna om. Så även jag, men fick ju ett nytt anfall även om jag försökte skärpa till mej. Hör då Rolf, lite försiktigt fråga, för säkerhets skull:

-Är du glad? Förstår honom, inte lätt att höra skillnaden på snörvlande fnitter och gråt ibland.  / Nick

Igår var det den 3:e september. Jag satt framför tv:n, var ganska trött, klockan var 20.16. Jag tänkte att man KAN nog inte gå och lägga sig kvart över åtta...

Då knackar det på dörren! Utanför står en pigg unge och säger:

-HEJ! Vill ni köpa jultidningar?

En lite underlig känsla infann sig.../ Nick