Den efterlängtade
I fredags eftermiddag kom min chef och hojtade – Anne! Jag har en present till dej! Vad kul, tänkte jag och tog emot en liten kartong.
I detsamma kom min jobbarkompis Anette. När vi tittade på kartongen log vi stort båda två.
-Det är ju häftapparaten! (vi har väntat länge på att få en elektrisk häftapparat, då vi häftar väldigt mycket papper.)
Vi öppnade glatt kartongen och utbrast samtidigt –Men va liten han är… -Han får heta Nisse! bestämde jag. Glada tog vi ut den och letade reda på ett uttag. Stack in ett papper i gapet på Nisse.
Inget hände. Hmm… kanske var det inga häftklammer i? Vi fyllde på och gjorde ett nytt försök. Inget hände. Men kan det verkligen vara nån sorts uppvärmning på en sån här? Mnja…
DÅ! Bestämde sig Nisse för att häfta! Jag hävde upp ett litet pip och Anette hoppade högt. –Gud va jag skvatt! sa hon. –GJORDE du? retades jag. Eftersom det var fredag em, efter en hård vecka, och vi var övertrötta skrattade vi så vi grät. Tårarna rann, mascaran sved.
Sen var vi ju tvungna att prov IGEN. –Akta så han inte hugger dej! sa jag. Samma resultat. Nisse häftade inte. Förrän efter en stund. Jag pep och Anette hoppade högt igen. Nytt hysteriskt skrattanfall.
Vi återgick till lite seriöst jobbande, men EN gång till måste vi nog prova! Då kom chefen tillbaka, just när jag satte i ett nytt papper. Och skvatt igen… -Herregud, sa min chef, DU kan ju i alla fall inte ta hand om det där, tänk att vara rädd för en sån där!
Jag säger bara: kolla in Nisses lömska lilla leende!!! / Nick
typiskt att jag missade det!!! :)
