Vi på solhem

Idag är en stor, konstig, glad men lite underlig dag. Sista ungen har flyttat hemifrån! Mammas lilla Millan... Rolf har haft barn omkring sig i 38 år, jag i blygsamma 24, men nu börjar en annan tid i livet. Det gick hur bra som helst, det räckte med 2 lass (tack så jättemycket Nino!). Vi åt pizza i Millans nya lägenhet, och när vi skulle skiljas åt blev det såklart många kramar och försäkran om att "Vi ses i morgon!" (hon ska få hjälp med lite hyllor och lampor). När Rolf och jag kom hem sa jag nåt i stil med "tänk att jag inte grät". Strax efter det ringde Millan, och jag kunde inte svara i min nya mobil!!! Det ringde och ringde, jag tryckte i förtvivlan på den gröna luren men det bara fortsatte ringa. Försökte ringa tillbaka, orolig att hon REDAN ringt till mamma, men det var upptaget hela tiden. När hon ringde igen och jag FORTFARANDE inte kunde svara blev jag ledsen, ville kasta mobilen i väggen och gråta. Till slut fick vi tag på varandra! Vad hon ville? Ingenting! Hon, glad som en lärka, skulle ringa till Jennie, och hade bara råkat trycka på "mamma" av gammal vana. Modershjärtat lugnade sig./ Nick