Jag måste få berätta en sak….

Tänk dej att ta bilen och åka långt ut i mörka skogen en sen kväll i slutet på augusti. Att sedan gå ut i mörkret och följa en rad av tända marschaller samtidigt som månen, en knapp vecka in i nedan följer dej på vägen. Runt omkring den lyser miljoner stjärnor och någonstans framför dej i mörkret hör du hur någon spelar en polska på fiol på ett nästan trolskt sätt.

Detta var vad vi upplevde igår kväll när vi kom till Maria ”Vildhjärta” Westerberg på älvakaffe. För er som inte vet vem hon är kan jag berätta att hon är vad hon själv kallar för en ”pinnplockerska”. Hon går ut i skogen som hon älskar över allt annat och plockar pinnar som hon sedan går hem och gör figurer av och inte nog med det… Hon ger sina figurer både liv och en själ samt en tänkvärd dikt som hon skriver för hand och skickar med varje figur.

Tillbaka till skogen nu…

Där står vi nu, en förväntansfull liten skara människor som inte riktigt ser vem den andre är i mörkret. Vi vet heller inte riktigt vad som ska ske bara att vi ska få höra Marias dikter tonsatta och att vi ska vara där klockan elva för ”älvakaffe”.

Så ser vi att det tänds nya marschaller på stigen som leder upp till hennes ateljé som ligger ändå längre in i skogen. Fiolen spelar och tar täten och vi andra följer efter så gott vi kan i mörkret. Vi går förbi ateljén och där i en glänta står Maria och hennes man Johannes och väntar på oss. Överallt är det tända ljus och marschaller, till och med i träden hänger det massor med ljus.

Här får vi nu en högtidsstund med Maria som pratar om sina verk. Hennes man Johannes Söderqvist och fiolspelerskan Frida Granström framför sedan sin tonsättning av hennes dikter på ett underbart och avspänt sätt.

Detta mina vänner var en helt magisk kväll som inte går att beskriva här…. Men vi kommer att leva på detta länge. /Rolf